Articles

Kommentar till Romarbrevet 12:9-21

X

Privatkopiering & Cookies

Denna webbplats använder cookies. Genom att fortsätta godkänner du att de används. Läs mer, bland annat om hur du kontrollerar cookies.

Got It!

Advertisements

Notes (NET Translation)

9 Kärleken måste vara utan hyckleri. Avsky det som är ont, håll fast vid det som är gott.

Det är anmärkningsvärt att dessa verser består av en rad klausuler som endast använder participier (snarare än finita verb). Dessa participier betraktas i allmänhet som likvärdiga med imperativ (så t.ex. NIV, NRSV), en användning som anses återspegla ett semitiskt ursprung. Det är möjligt att tolka hela avsnittet som beskrivande snarare än föreskrivande – som ett uttalande om kärlek följt av exempel på hur denna kärlek tar sig uttryck. Stycket skulle då lyda: “Kärleken är äkta, man avskyr det onda och håller fast vid det goda, man är hängiven varandra med broderlig kärlek, man överträffar varandra och visar heder, man saknar inte nidkärlek, man är ivriga i anden, man tjänar Herren, man fröjdar sig i hoppet, man har tålamod i lidandet, man är ihärdig i bönen, man bidrar till de heligas behov, man övar sig i gästfrihet”.1

Kärlek utan hyckleri (anypokritos) innebär äkta, uppriktig kärlek (2 Kor 6:6; 1 Petr 1:22) i motsats till att bara vara yttre snäll eller trevlig.

De tidiga kristna valde en relativt sällsynt term för att uttrycka den särpräglade karaktären hos den kärlek som skulle bli grunden för alla deras relationer: agapē. Det är den termen Paulus använder här, där den bestämda artikeln (i grekiskan) anger att han talar om en välkänd dygd. Faktum är att Paulus anser att kärleken är så grundläggande att han här inte ens uppmanar oss att älska, utan att se till att den kärlek han antar att vi redan har är “äkta”. Genom att uppmana oss att vår kärlek ska vara äkta varnar Paulus för att göra vår kärlek till ett skenbart påhitt, en yttre uppvisning eller känsla som inte överensstämmer med naturen hos den Gud som är kärlek och som har älskat oss.2

Uttrycken “avsky” och “klamra sig fast” är mycket starka termer.

10 Var hängivna varandra med ömsesidig kärlek och visa iver att hedra varandra.

Det första budet i vers 10 lyfter fram den familjära tillgivenhet som bör känneteckna Guds folk. Ordet ϕιλόστοργοι (philostorgoi, älska kärt) betecknar varm, familjär kärlek, liksom termen ϕιλαδελϕίᾳ (philadelphia, broder- och systerkärlek). Paulus uppfattar kyrkan som en familj som är ännu närmare än ens biologiska familj, eftersom alla är förenade med Kristus som bröder och systrar (jfr 1 Tim 5:1-2). Därför bör varm tillgivenhet löpa mellan kroppens medlemmar.3

Den allmänna innebörden av den andra förmaningen i denna vers är tillräckligt tydlig: Kristna ska vara angelägna om att erkänna och ge andra troende heder. Men dess exakta innebörd är omdiskuterad. Det verb som Paulus använder här betyder “gå före”, ofta med den ytterligare nyansen att man går före för att visa vägen för någon annan. Om man tar verbet i denna grundläggande betydelse anser många tidiga översättningar och kommentatorer samt nyare översättare att Paulus menar något i stil med att “överträffa varandra genom att visa heder”. Andra menar dock att verbet här kan ha en ovanlig betydelse, “anse bättre”, och översätter därför “i ära föredra varandra”. Varje tolkning har sina svagheter; jag föredrar dock den förstnämnda eftersom den andra förutsätter en annars obevisad betydelse för verbet. Paulus uppmanar då de kristna att överträffa varandra genom att skänka varandra ära; till exempel att erkänna och berömma varandras prestationer och att ge efter för varandra.4

I en heders- och skamkultur var det av största vikt att hedra sig själv eller att upprätta sin egen och familjens eller stammens ära. Man hedrade andra, men Paulus talar om ett slags ömsesidig hedring av varandra som inte tar hänsyn till hierarkisk hackordning eller social status. Paulus dekonstruerar eller omorienterar i själva verket några av kulturens viktigaste värderingar. Ett bra sätt att återge budet här är: “Gå först och gå i spetsen för att visa varandra heder. “5

11 Släpp inte efter i iver, var entusiastiska i andan, tjäna Herren.

Den första positiva uppmaningen är: men behåll er andliga glöd (lit. “var på kokande i andan”). Ett liknande uttryck finns i Apostlagärningarna 18:25, där Apollos beskrivs som en som “talade med stor glöd”, vilket tyder på att den alternativa återgivningen, “Var glödande av anden”, är osannolik. Vissa ser omnämnandet av “anden” här som en hänvisning, inte till den mänskliga anden, utan till den heliga anden. I detta fall skulle Paulus uppmaning vara “att låta den helige Ande “sätta oss i brand”; att öppna oss för Anden när han försöker att entusiasmera oss för den “rationella tillbedjan” som Herren har kallat oss till”. Men eftersom de andra förmaningarna i serien handlar om de troendes attityd när de tjänar Herren, är det förmodligen bäst att hålla sig till uppfattningen att Paulus talar om behovet av att de troende upprätthåller glöd i sin egen ande.6

Självständighet och entusiasm kan föra människor iväg åt olika håll. Paulus påminner läsaren om att målet för iver och entusiasm ska vara att tjäna Herren.

12 Gläd er i hoppet, uthärda i lidandet, vara uthålliga i bönen.

Ordet som översatts som “ha tålamod” betyder att hålla fast vid sin övertygelse eller sitt tillvägagångssätt när man står inför motståndet, det vill säga att stå på sig, att hålla ut eller uthärda.7

Ett sätt att uthärda i lidande är att framhärda i bön.

13 Bidra till de heligas behov, sträva efter gästfrihet.

Uppmaningen till gästfrihet är vanlig i tidig kristen litteratur, och det är intressant att en stor del av dessa uppmaningar tycks vara riktade till kyrkan i Rom (jfr Hebr 13.2; 1 Clemens 1.2; 10.7; 11.1; 12.1; Hermas, Mandat 8.10), kanske för att den var särskilt splittrad.8

Gästfrihet kan definieras som “den process genom vilken en utomstående persons status ändras från främling till gäst”. Det är inte något som en person ger till familj eller vänner utan till främlingar. Främlingar behöver gästfrihet, för annars kommer de att behandlas som icke-mänskliga eftersom de potentiellt utgör ett hot mot samhället. Främlingar hade ingen ställning i lag eller sedvänja och behövde därför en beskyddare i det samhälle de besökte. Det fanns inget universellt brödraskap i den antika Medelhavsvärlden.

Vissa “regler” för gästfrihet måste följas av gäster och värdar. Gästerna får inte i) förolämpa sin värd eller visa någon form av fientlighet eller rivalitet, ii) tillskansa sig värdskapets roll på något sätt, t.ex. genom att göra sig hemmastadda när de inte är inbjudna att göra det, beordra värdskapets anhöriga att gå omkring och ställa krav på sin värd, iii) vägra att ta emot det som erbjuds, särskilt mat. Värdarna å sin sida får inte i) förolämpa sina gäster eller visa någon form av fientlighet eller rivalitet, ii) försumma att skydda sina gästers heder, iii) underlåta att visa omsorg om sina gästers behov.

Givmildhet var inte ömsesidig mellan individer (för när människor väl blev gäster var de inte längre främlingar), men den var ömsesidig mellan samhällen. Och det var till främlingarnas eget samhälle som de var skyldiga att lovsjunga sina värdar om de hade blivit väl behandlade (jfr 3 Johannes 5-8) och till vilket de skulle rapportera negativt om de inte hade blivit väl mottagna på rätt sätt (jfr 3 Johannes 9-10). Samhällen skulle återgälda gästfrihet till främlingar från ett annat samhälle om det samhället hade behandlat sitt eget folk väl.

Rekommendationsbrev var viktiga i fråga om gästfrihet. Deras funktion var “att hjälpa till att avlägsna främlingen från hans främlingskap, att göra honom åtminstone bara delvis till en främling, om inte till en omedelbar gäst”. Att vägra att ta emot de rekommenderade var att vanära den som rekommenderat dem, och i medelhavskulturen under det första århundradet var den vanärade tvungen att söka upprättelse eller att bära den skam som han drabbades av genom att hans rekommendation vägrades.9

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte.

Vers 14 är en parafras av Matt 5:44/Luke 6:27-28 (jfr 1 Kor 4:12; 1 Petr 3:9).

Mat 5:44: Men jag säger er: Älska er fiende och be för dem som förföljer er

Luke 6:27-28: Men jag säger till er som lyssnar: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er, välsigna dem som förbannar er, be för dem som misshandlar er.

Paulus tycks kombinera dessa två former av Jesu talesätt från “Bergspredikan”, vilket kanske tyder på att han här citerar en försynoptisk form av ett av Jesu mest kända och häpnadsväckande krav på riket. För Jesu befallning att hans efterföljare skulle svara på förföljelse och hat med kärlek och välsignelse var utan motstycke i både den grekiska och judiska världen. Paulus beroende av Jesu undervisning på denna punkt stärks av det faktum att han i samma stycke tycks anspela på andra delar av Jesu undervisning om kärlek till fienden från samma “predikan” (jfr v. 17a och 21). Paulus identifierar naturligtvis inte att undervisningen kommer från Jesus. Men detta kan tyda på att han inte kände till dess källa, utan att källan var så välkänd att den inte behövde nämnas uttryckligen.10

Det finns få bevis för att icke-vedergällning var en kod som tidiga judar levde efter, utanför Jesu gemenskap. De få sådana uppmaningar som finns hänvisar till att hämnd inte ska utövas mot judiska medmänniskor. Jesu uppmaning går längre än så. Som Dunn säger behandlar Paulus Jesu ord som något välbekant och som en levande tradition, så det finns inget behov av att citera det ordagrant eller identifiera källan.11

I Skrifterna förknippas “välsignelse” typiskt med Gud; han “äger och delar ut alla välsignelser”. Att “välsigna” sina förföljare är därför att uppmana Gud att skänka dem sin gunst. Motsatsen är naturligtvis att förbanna – att be Gud att föra katastrof och/eller andlig ruin över en person. Genom att förbjuda förbannelse såväl som att påbjuda välsignelse betonar Paulus uppriktigheten och målmedvetenheten i den kärleksfulla attityd vi ska ha gentemot våra förföljare. 12

15 Gläd er med dem som gläder sig, gråt med dem som gråter.

Dessa två handlingar är konkreta tecken på äkta kärlek. Jfr 1 Kor 12:25-26; Sir 7:34.

16 Lev i harmoni med varandra; var inte högmodiga utan umgås med de ödmjuka. Var inte högmodiga.

Att leva i harmoni innebär att man lever med ett och samma sinne (Apg 4:32; Fil 2:2-4). “Meningen med dessa instruktioner är inte att de troende ska ha exakt samma åsikter, utan att de ska tänka och handla på ett sätt som främjar harmoni och samförstånd. “13

Paulus vill ha en helhjärtad och självutlämnande typ av tjänstgöring som omfamnar de ringa och tar på sig även enkla uppgifter. Paulus talar både mot de romerska patriciernas föreställningar om att underordnat arbete är under ens värdighet och mot kulturens skiktningstendenser. Han talar särskilt till hedningar för vilka ödmjukhet och att behandla alla lika inte var välkända och utbredda dygder.14

Det sista föreläggandet i vers 16 är troligen relaterat till det föregående. De som inte umgås med de ödmjuka är “kloka i sin egen uppskattning”. De vägrar att umgås med andra eftersom de anser sig själva vara överlägsna i visdom. Den återlösta gemenskapen bör präglas av ödmjuk omtanke om varandra och alla bör behandlas som värdefulla personer som är gjorda till Guds avbild och återlösta av honom. 15

17 Återgälda inte någon ondska för ondska, utan tänk på vad som är gott inför alla människor.

18 Om det är möjligt, i den mån det beror på dig, lev i fred med alla människor.

Detta kan syfta på Matteus 5:9 eller Markus 9:50. Paulus inser att konflikter fortfarande kan komma till den troende, men han vill inte att den troende ska vara ansvarig för konflikten.

Man kan inte kränka evangeliets sanning och hängivenhet till Kristus för att skapa fred med dem som motsätter sig sanningen. Vidare kan man önska att vara i fred med andra, men de sträcker inte samma hand av välgörenhet tillbaka. I detta fall är freden ouppnåelig, inte för att vi har misslyckats med att sträva efter fred utan för att den andra personen vägrar att försonas.16

19 Hämnas inte, kära vänner, utan ge plats åt Guds vrede, ty det står skrivet: “Hämnden är min, jag ska återgälda”, säger Herren.

Verse 19 är ett eko av 3 Mos 19:18 och Matt 5:39 (jfr. 2 Tess 1:3-10).

Förbudet mot hämnd finns både i GT och i judendomen, men det tenderar att begränsas till relationerna med medreligionärer. Paulus förbud mot hämnd även på fiender är en utvidgning av den idé som återspeglar Jesu revolutionära etik.17

Det är svårt att föreställa sig under vilka omständigheter den politiskt maktlösa kristna minoriteten i Rom skulle kunna frestas att hämnas på sina förföljare, men som Dunn påpekar var “den växande och alltmer desperata aktiviteten hos zeloterna i Palestina var en varning nog för hur ett förtryckt folk eller en förföljd minoritet skulle kunna vända sig till hämndhandlingar, och de kristna församlingarna behövde inte påminnas om hur sårbara de var för fientliga påtryckningar”.18

Citatet bygger på 5 Mos 32:35 LXX.

20 Om din fiende är hungrig, ge honom mat; om han är törstig, ge honom att dricka; för om du gör detta kommer du att lägga brinnande kol på hans huvud.

Vers 20 citerar Ordsp. 25:21-22 samt Matt 5:43-44; Luk 6:27, 35. Mat och dryck står för att göra gott av alla slag mot våra fiender.

Bedömningen av “att lägga brinnande kol på hans huvud” är omtvistad. En ofruktbar tolkningslinje kopplar frasen till en gammal egyptisk försoningsritual:

Isaak beskriver ritualen på följande sätt: “Uppenbarligen visar man genom att ge glödande kol till den man har gjort fel att man är ledsen för att man har sårat honom eller henne (eld är en värdefull vara för ökenfolk där ved för matlagning och uppvärmning inte finns i överflöd). Paulus tar denna gamla figur (Ordsp 25:21-22) och modifierar den för sitt syfte här – sådana livgivande demonstrationer av återupprättade relationer används regelbundet för att karakterisera det hopp som den kristna gemenskapen ger alla interaktioner. . . . “Att hälla brinnande kol på huvudet” är inte manipulativt. Det är en betydelsefull livgivande handling att hopa eldstartade kol i grannens – och till och med fiendens – kruka så att de kan bära dem på huvudet tillbaka till sina lägerplatser för att använda och njuta av dem. På så sätt blir gemenskapen inte “överväldigad av det onda, utan övervinner det onda med det goda”. Det finns två problem med denna tolkning. För det första är det tveksamt om Paulus skulle ha varit bekant med egyptiska försoningsritualer, och för det andra är det i Paulus förmaning den som är förorättad som gör gärningen av vänlighet, inte den som gjort felet som i den egyptiska ritualen.19

Flera tidiga kyrkofäder och kanske flertalet nyare kommentatorer tolkar uttrycket “att hopa brinnande kol på hans huvud” som att det syftar på de brinnande skamkänslor som gärningar av vänlighet kan orsaka. Gärningar av godhet kan leda till att fienden skäms och ångrar sig.

Denna andra tolkning är inte helt övertygande eftersom “brinnande kol” är en negativ metafor i GT som ofta förknippas med Guds dom (2 Sam 22:9, 13 = Ps 18:8, 12; Job 41:20-21 ; Ps 140:10; Ordspråksboken 6:27-29; Jes 47:14; Hes 24:11; Sir 8:10; 11:32). Vi bör också tänka på 2 Esdras (4 Esra) 16:53: “Syndare får inte säga att de inte har syndat, för Gud ska bränna glödande kol på huvudet på alla som säger: ‘Jag har inte syndat inför Gud och hans härlighet'”. (NRSV). Mot bakgrund av dessa avsnitt tycks Paulus säga till läsaren att han ska överlåta straffet till Gud.

De flesta forskare avvisar i dag detta synsätt, för hur kan man göra gott mot andra om ens yttersta motivation är att Gud kommer att hälla kol av eld på dem i eskaton? Svårigheterna med denna tolkning överdrivs av de flesta forskare, för hänvisningen till Guds dom här är parallell till löftet om Guds hämnd i vers 19. Att verserna 19-20 är parallella stärker faktiskt argumentet för att “kol av eld” är en hänvisning till Guds dom. Precis som läsarna ska avstå från hämnd eftersom Gud kommer att döma (v. 19), ska de också göra gott eftersom han kommer att straffa sina fiender (v. 20). Dunn menar att ἀλλά indikerar att vers 20 står i kontrast till vers 19, så att Guds dom inte kan vara i sikte i båda fallen. Men han missar poängen med kontrasten. Kontrasten mellan de två verserna finns i de troendes handlingar, inte i Guds dom. I vers 19 beordras de troende att inte hämnas, men i vers 20 beordras de nu att göra gott. Men är det inte psykologiskt osannolikt att löftet om Guds dom skulle få de troende att göra gott mot sina motståndare? Inte mer osannolikt än det argument som finns i vers 19, där Guds framtida hämnd befriar de troende från att hämnas på sina fiender. I båda fallen befrias de troende från att ta rättvisan i egna händer och är fria att göra gott eftersom de vet att Gud kommer att rätta till alla fel i slutändan. De som fortsätter att motstå omvändelse måste uppleva Guds vrede, för annars kan han inte förbli trogen sitt namn. På samma sätt kunde Jesus avstå från att förbanna sina motståndare eftersom han anförtrodde sig åt Gud, “som dömer rättvist” (1 Petr 2:23). Den säkra insikten att Gud kommer att ge oss upprättelse befriar oss från att älska andra och göra gott mot dem, och till och med att be att Gud skall välsigna dem (Rom 12:14) och föra dem till omvändelse. De troende kommer inte att bli sura över att någon förtryckare förs till omvändelse, eftersom de litar på Guds godhet och rättvisa, eftersom de vet att han gör allting väl och att de själva förtjänade vredesdomen (1:18-3:20).20

21 Låt er inte övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda.

Det onda kan övervinna oss när vi låter trycket från en fientlig värld tvinga oss till attityder och handlingar som inte stämmer överens med den förvandlade karaktären i det nya riket. Paulus uppmanar oss att motstå sådana frestelser. Men mer än så, med en ton som är typisk både för detta stycke och för Jesu undervisning som det återspeglar, uppmanar han oss att också ta ett positivt steg: att ständigt arbeta för att triumfera över det onda som andra gör mot oss genom att göra gott. Genom att bemöta det onda med “det goda” i stället för med det onda, vinner vi en seger över det onda. Vi har inte bara inte tillåtit det att korrumpera vår egen moraliska integritet, utan vi har också visat Kristi karaktär inför en vakande och skeptisk värld.21

e ringande uppmaningen att “övervinna det onda med det goda” (νίκα ἐν τῷ ἀγαθῷ τὸ κακόν, nika en tō agathō to kakon) är en omformulering av 12:20a. Den ondska som ska övervinnas är inte den ondska som sitter i de troendes hjärtan. Det är deras fienders ondska som tillfogar dem sådant elände. De troende bör inte låta den ondska som de upplever i andras händer behärska dem, så att de faller offer för ondska (v. 21a). De är kallade att övervinna varje ondska genom att göra gott, och det som ger dem mod och styrka att göra det är tron på att Gud är en rättfärdig domare som kommer att rätta till varje orätt som begås. 22

Bibliografi

Kruse, Colin G. Paul’s Letter to the Romans. Kindle Edition. Wm. B. Eerdmans Publishing Company, 2014.

Metzger, Bruce M., ed. A Textual Commentary on the Greek New Testament (En textkommentar till det grekiska Nya testamentet). Second Edition. Hendrickson Pub, 2005.

Moo, Douglas J. The Epistle to the Romans. Wm. B. Eerdmans Publishing Co., 1996.

Schreiner, Thomas R. Romans. Kindle Edition. Baker Academic, 1998.

Witherington III, Ben och Darlene Hyatt. Paulus brev till romarna: A Socio-Rhetorical Commentary. Kindle Edition. Wm. B. Eerdmans Publishing, 2004.

  1. Kruse 2014, 474-475)
  2. Moo 1996, 775
  3. Schreiner 1998, Kindle Locations 12892-12896
  4. Moo 1996, 777-778
  5. Witherington III 2004, 293
  6. Kruse 2014, 476
  7. Kruse 2014, 477
  8. Witherington III 2004, 294
  9. Kruse 2014, 478-479
  10. Moo 1996, 781
  11. Witherington III 2004, 295
  12. Moo 1996, 780
  13. Kruse 2014, 481
  14. Witherington III 2004, 296
  15. Schreiner 1998, Kindle Locations 12988-12991
  16. Schreiner 1998, Kindle Locations 13066-13069
  17. Moo 1996, 787
  18. Kruse 2014, 483
  19. Kruse 2014, 484-485
  20. Carpenter 1998, Kindle Locations 13108-13124
  21. Moo 1996, 789-790
  22. Carpenter 1998, Kindle Locations 13124-13128
Advertisements

.